Att leva med dissociation
Det sägs att ett barn som återkommande upplever traumatiska händelser dissocierar som ett sätt att överleva. Problemet är när det stannar kvar och följer med personen in i vuxen ålder. Det kallas att vara dissocativ. DID (dissociativ identitetsstörning.) Står till och med i min journal men jag har aldrig fått någon hjälp för detta.
Svårigheterna av att ha levt och fortfarande lever med dissociation som ett dagligt inslag är många och komplexa. Den finns där konstant som en del av mig. Jag har kommit att kopplats bort från min egen kropp. Är inte närvarande i nuet. Jag kan gå en promenad i naturen men ser ingenting. Utanför min bostad växer det varje sommar blommor i alla tänkbara färger och former men jag uppmärksammar aldrig dessa om inte någon påpekar det för mig. På tunnelbaneperrongen går jag så långt ut mot spårkanten jag kan. Det sker automatiskt och jag är oftast inte medveten om det. Samtidigt hör jag rösten i huvudet som uppmanar mig att hoppa när tåget kommer.
Jag befinner mig i ett slags tillstånd av icke varande. Mitt medvetande raderas liksom ut och jag tappar förankringen till verkligheten. Precis som när jag var liten och tvungen lämna min kropp när det gjorde så ont att min själ slets i stycken.
Dissociation är bara ett av mina symptom. Eller rättare sagt diagnoser. Jag lider även av flertalet andra psykiatriska diagnoser såsom panikångest, komplex PTSD, social fobi, ADD, ätstörning, utmattning och kronisk depression bland annat. Redan som tolvåring kom jag i kontakt med barn och ungdomspsykiatrin. Det var i början av tonåren mina problem blev synliga. Började skada mig själv på olika sätt. Slutade äta och gick in i en ätstörning som jag fortfarande kämpar med. Det gjorde så ont inom mig att jag inte ens kände den fysiska smärtan när jag exempelvis skar mig djupt i armen eller brände mig med glödheta cigaretter. Mitt liv har sedan dess fortsatt i samma destruktiva spår.
Jag hatar och har alltid hatat mig själv och min kropp. Det finns knappt några gränser vad jag varit kapabel att göra mot den. Skära, strypa, riva, bränna, bita, svälta och slå. Har aldrig haft eller känt någon respekt för den person som är jag. Inget egenvärde eller empati utan bara rent skärt hat och äckel. Däremot känner jag en stor omtanke och omsorg gentemot andra.
Att vara dissocativ är som att vara delad i olika delar. Som att en vass kniv skurit sönder såväl kropp och själ i bitar. Kan även liknas vid ett krossat glas. Där skärvorna av det som en gång var jag är allt som finns kvar.
En konstant skam och känslor av skuld är något som är och varit mina följeslagare så länge jag kan minnas. Försöker alltid göra mitt allra bästa för att behaga andra men ändå känns det som ett misslyckande. Undviker ögonkontakt när jag pratar med människor. Det beror främst på att jag skäms. Som att äcklet syns i mina ögon. Samtidigt är jag rädd. Rädd för att möta någons blick. Det känns både skrämmande och främmande. Att ständigt leva med den frätande skammen är oerhört påfrestande och tungt men vet inget annat. Jag kommer aldrig acceptera den äckliga, fula och avskyvärda person som är jag. Det vill säga Linn och alla andra vidriga delar som ryms inom henne. Att jag kom till denna värld var enbart ett enda stort misstag.
Är utbränd, svag och svårt ångestfylld. Ligger i min soffa och stirrar apatiskt upp i taket. Försöker fästa blicken. Räkna något. Allt för att inte tappa kontrollen. Ibland upptäcker jag att blod rinner från mina armar men är inte medveten om att jag skurit mig. Ser då och då nya blåmärken på min kropp som uppstått av att jag bitit eller slagit mig själv utan att minnas hur det gick till. Ibland faller jag ihop på golvet och blir liggandes i kramper. Så svåra att jag kissar ner mig. Tar jag bensodiazepiner i tid så minskar risken för detta.
Lider även av svår amnesi. Har förträngt så stora delar och händelser i mitt liv. Totalt raderat dem ur mitt medvetande. Upprepade elchocker har också satt sina spår och skadat mitt minne. Jag vet inte vad jag gjorde i förrgår eller ens igår. Är tvungen att skriva upp allt. Jag är inte närvarande i nuet och har ingen uppfattning om tiden som passerar. Den känns oftast bara outhärdligt plågsam och långsam.
Känner en overklighetskänsla inför såväl mig själv som omvärlden. Plötsligt vet jag inte var jag är eller vad jag håller på med. Jag kan stå i en affär med en inköpslista i handen och helt glömt var jag befinner mig eller vad jag gör där. Allt känns främmande och overkligt. Även ställen jag väl borde känna till. Var bor jag? Vilken tunnelbanestation ska jag kliva av på för att komma hem? Vad är portkoden? Pratar jag med någon så har jag efteråt oftast ingen aning om vad vi pratat om eller ens vem jag pratat med.
Har såväl hörsel som synhallucinationer. Jag får ofta känslan av att vara förföljd. Även fast jag är ensam hemma. Tror att det finns övervakningskameror uppsatta vilket i sin tur leder till att jag ibland brukar gömma mig. I hörnet intill sängen. I klädkammaren, bakom byrån eller vid sidan av tvättmaskinen. Får för mig att jag ser konturer och skuggor i lägenheten. Hör steg utanför min dörr. Går fram och tillbaka för att känna att dörren är låst ändå tror jag att någon försöker ta sig in och rycker till av minsta lilla ljud. Inbillade eller inte.
Då och då blir jag okontaktbar. Det vill säga, jag varken hör eller ser om någon försöker tala till mig. Blir förstenad och fastnar. Förmår inte förflytta mig eller svara på tilltal. Är inte medveten om att någon försöker nå mig. Allt känns på låtsas. Jag är inte verklig. Inte världen runt omkring mig heller. Det hela är som ett suddigt universum.
Många gånger har jag behövt sjukhusvård då jag exempelvis drabbats av dissocativa kramper eller när jag går in i psykosliknande tillstånd och skadar mig svårt. Tyvärr har vården ingen större kunskap om dissociation. Då det står före detta narkoman i min journal så tror de oftast att jag är drogpåverkad när jag kommer in akut och uppvisar grava dissocativa symptom.
Det finns ingen vård för någon som mig. Vården har helt och hållet vänt mig ryggen och jag har hamnat utanför det så kallade skyddsnätet. Jag är uppenbarligen för sjuk och komplex för att någon ska kunna hjälpa mig. Är inte ens berättigad min ADD medicin längre även fast det är en dokumenterad diagnos som jag tidigare medicinerats för med god effekt. Men psykiatrin fick för sig att jag börjat missbruka igen och tyckte jag skulle vända mig till beroendevården istället. Jag har inget beroende eller missbruk. Däremot har jag behövt självmedicinera för att hantera min tillvaro och vardag. Jag behöver min ADD medicin för att överhuvudtaget stå på benen. Liksom jag ibland behöver bensodiazepiner för att exempelvis häva ett krampanfall eller lindra en outhärdlig panikångestattack.
Jag är 47 år gammal. År av såväl fysisk som psykisk smärta, ångest, skam och självskadebeteenden har satt sina spår. År där jag bollats runt i vårdapparaten men aldrig fått någon hjälp för mina diagnoser. Jag lider av samsjuklighet och platsar inte in någonstans. I perioder har jag varit inlåst. Tvångsvårdad eller snarare tvångsförvarad. Likvärdig vård är inte något som gäller mig. Min journal är nedsvärtad av osanningar och missförstånd. Det har tagits för givet att jag är påverkad när jag istället är så psykiskt sjuk och trasig vid inkommande till exempelvis psykakuten. Mina svåra vårdupplevelser har enbart gett mig vårdrelaterad PTSD.
Försöker bara ta en timme i taget. Slåss mot mina inre demoner och skakar av ångest. Det är som att syret är slut i den kropp jag sitter fängslad i. Känner mig djupt deprimerad och ser ingen utväg ur mörkret. Jag är på botten där jag varit bra länge nu. Är för svag och orkar helt enkelt inte kämpa för min rätt till hjälp längre. Där ger jag upp. Jag är uppenbarligen inte ens berättigad ett värdigt liv.
Hur gärna jag än vill kan jag inte bara rycka upp mig och gå vidare som en frisk person. Linn är tyvärr fortfarande den trasiga och psykiskt sjuka människa hon alltid varit. Jag vet helt enkelt inget annat och har accepterat att det är så här mitt liv ser ut. Önskar ingen annan det helvete jag genomgått och fortfarande genomgår. Så länge mitt hjärta orkar slå kommer jag antagligen att fortsätta ha det så här.
Skrivet av Linn Nystedt sommaren 2023